Vill man få folk att cykla, måste man skapa infrastruktur. Problemet är den dåliga, osäkra och osammanhängande cykelinfrastrukturen, den bristfälliga driften och det dåliga underhållet, skriver sju representanter för organisationer som vill främja cyklande.
Regeringens Cyklingsutredning är klar efter två års arbete. Uppdraget var att ge regeringen förslag för att öka cyklandet och göra det säkrare.
Men det har utredaren inte gjort. I stället är utredningen en mastodontsammanställning av regelverken för planeringen av transportinfrastrukturen (860 sidor!). De så kallade förslagen är så pass marginella att de saknar betydelse i det stora hela, och i en del fall så luddigt formulerade att det är svårt att bedöma vad de egentligen innebär.
Vill man få folk att cykla, måste man skapa infrastruktur. Så enkelt är det. Det stora problemet i Sverige är den dåliga, osäkra och osammanhängande cykelinfrastrukturen, den bristfälliga driften och det dåliga underhållet. Detta gäller inom tätorter där cykelinfrastrukturen är en kommunal angelägenhet, och mellan tätorter där det är en regional/statlig eller en nationell/statlig angelägenhet.
Detta löser man inte enbart genom att plötsligt betrakta ”cykling som ett eget transportsätt”, som utredningen gjort, och hänvisa till den så kallade fyrstegsprincipen som hittills praktiskt taget aldrig fungerat. Det är naivt att tro att detta skulle påverka de ekonomiska prioriteringarna i de regionala och kommunala planeringsorganen.
Det handlar förstås om pengar och finansieringssystem. Sammanhängande cykelinfrastruktur av attraktiv standard kostar pengar. Kommunerna har mycket lite av sådant eftersom 95 procent går till skola, barn- och äldreomsorg och liknande angelägenheter. Därför borde utredningen självklart ha föreslagit system som gör det möjligt för staten att hjälpa till med finansieringen av kommunal cykelinfrastruktur.
Detta är det helt centrala för att få cyklandet att öka och göra det säkrare. Kommunerna har små resurser för detta, staten mycket större. Detta har utredningen missat (eller inte vågat klarlägga). Det finns inte ens en bedömning i utredningen av om förslagen nämnvärt skulle kunna påverka cyklandet. Gör man det hamnar man på noll.
Vi, som representerar det organiserade Cykel-Sverige, kräver en enda sak:
• Att regeringen nu i samband med den kommande infrastrukturplaneringen anvisar tillräckliga medel för en snabb utbyggnad och standardförbättring av cykelinfrastrukturen.
Staten måste bidra till cykelinfrastrukturen både inom tätorter och mellan närliggande tätorter. Det kan ske efter dansk modell med en cykelpott som förutsätter kommunal motfinansiering. Staten måste klargöra för Trafikverket och de regionala planeringsorganen vilka medel som ska användas för cykelinfrastruktur, och hur detta ska redovisas så att dessa medel verkligen används för infrastruktur för cykling och inte försvinner på vägen så som så ofta skett tidigare.
Men det har utredaren inte gjort. I stället är utredningen en mastodontsammanställning av regelverken för planeringen av transportinfrastrukturen (860 sidor!). De så kallade förslagen är så pass marginella att de saknar betydelse i det stora hela, och i en del fall så luddigt formulerade att det är svårt att bedöma vad de egentligen innebär.
Vill man få folk att cykla, måste man skapa infrastruktur. Så enkelt är det. Det stora problemet i Sverige är den dåliga, osäkra och osammanhängande cykelinfrastrukturen, den bristfälliga driften och det dåliga underhållet. Detta gäller inom tätorter där cykelinfrastrukturen är en kommunal angelägenhet, och mellan tätorter där det är en regional/statlig eller en nationell/statlig angelägenhet.
Detta löser man inte enbart genom att plötsligt betrakta ”cykling som ett eget transportsätt”, som utredningen gjort, och hänvisa till den så kallade fyrstegsprincipen som hittills praktiskt taget aldrig fungerat. Det är naivt att tro att detta skulle påverka de ekonomiska prioriteringarna i de regionala och kommunala planeringsorganen.
Det handlar förstås om pengar och finansieringssystem. Sammanhängande cykelinfrastruktur av attraktiv standard kostar pengar. Kommunerna har mycket lite av sådant eftersom 95 procent går till skola, barn- och äldreomsorg och liknande angelägenheter. Därför borde utredningen självklart ha föreslagit system som gör det möjligt för staten att hjälpa till med finansieringen av kommunal cykelinfrastruktur.
Detta är det helt centrala för att få cyklandet att öka och göra det säkrare. Kommunerna har små resurser för detta, staten mycket större. Detta har utredningen missat (eller inte vågat klarlägga). Det finns inte ens en bedömning i utredningen av om förslagen nämnvärt skulle kunna påverka cyklandet. Gör man det hamnar man på noll.
Vi, som representerar det organiserade Cykel-Sverige, kräver en enda sak:
• Att regeringen nu i samband med den kommande infrastrukturplaneringen anvisar tillräckliga medel för en snabb utbyggnad och standardförbättring av cykelinfrastrukturen.
Staten måste bidra till cykelinfrastrukturen både inom tätorter och mellan närliggande tätorter. Det kan ske efter dansk modell med en cykelpott som förutsätter kommunal motfinansiering. Staten måste klargöra för Trafikverket och de regionala planeringsorganen vilka medel som ska användas för cykelinfrastruktur, och hur detta ska redovisas så att dessa medel verkligen används för infrastruktur för cykling och inte försvinner på vägen så som så ofta skett tidigare.
