Den som gav sig ut att cykla i Stockholmstrafiken en morgon under tidigt 1990-tal var antingen mycket äventyrligt lagd eller till bredden fylld av ideologiskt övermod. I en miljö där den motoriserade trafiken under årtionden givits högsta prioritet framstod stadscykling inte bara som en historisk kuriositet utan var direkt farligt.
Vem hade då kunnat gissa att huvudstadens gator två decennier senare skulle vimla av cyklister? Att det varje dag skulle genomföras över 150 000 individuella cykelresor eller att cykeln skulle motsvara tolv procent av det totala resandet i innerstaden?
Likväl har antalet cykelburna tredubblats på 20 år och fortsätter att växa för var dag. Vad har skett? Kanske kan denna explosionsartade förändring av Stockholmarnas transportvanor förstås mot bakgrund av flera fenomen.
De senaste årens miljö- och klimatdebatt har påverkat människor. Synen på fossila bränslen och dess påverkan på klimat och luftkvalitet har sannolikt bidragit till att fler Stockholmare har valt cykeln till förmån för motoriserade alternativ.
Den hälsotrend som följt i spåren av de ökande välfärdssjukdomarna. Cykeln framstår då som ett lockande alternativ för den som vill nå en smalare midja och bättre flås utan drastiska förändringar av livsstilen.
Slutligen, och viktigast, kan nog cykelns framfart i Stockholm, liksom i andra storstäder, förklaras i ljuset av 1900-talets ensidiga satsningar på motortrafik leder in i en infrastrukturell återvändsgränd. Idag är det, utanför den mest slutna billobbyn, allmänt känt att fler motorvägar leder till mer, inte mindre, trängsel. Bilen är inte längre något som skänker oss frihet i form av tidsmässiga, ekonomiska eller praktiska vinster, utan dess motsats.
Flera undersökningar visar att breda motorleder, broar och tunnlar till trots tar det bilen och bussen ofta dubbla restiden på cykel i rusningstrafik. Cykeln är, även för relativt långa sträckor, det snabbaste, smidigaste och mest pålitliga transportmedlet i staden. Med cykeln vet du inte bara att du kommer snabbast fram till ditt mål, utan även hur lång tid det kommer att ta. Inga oförutsedda köer eller signalfel påverkar din restid. Den politiker som inser innebörden av detta i termer av medborgarnytta lär bekymra sig mindre om butlers i tunnelbanan och mer om cykelbanornas skick och sträckning framöver.
Den stora frågan är alltså inte varför Stockholmarna cyklar mer, utan snarare hur våra makthavare kan ha undgått denna förändring i Stockholmstrafiken?
Som en vanlig kommuninnevånare är detta svårt. Borde det inte vara varje politikers våta dröm att få associeras med cykling? Cykeln symboliserar mycket av vad en modern politiker har att positionera sig efter – omsorg om miljö, effektivitets- och kostnadsmedvetenhet. Ändå sker så lite. Visst finns lokalpolitiker som är snabba att hylla den nya cykelvågen, men det tycks vara föga mer än en läpparnas bekännelse. Ser vi till den realpolitiska verkligheten är bilden nämligen en helt annan. När trafikbudgeten i stadshuset ska fördelas sker det snarast till ekot av den gamla murriga och ensidiga bilismens lovsång.
Miljarder läggs på upprustning och byggen av nya motortrafikleder medan satsningarna på cykel är försvinnande små. Mindre än en halv procent av budgetanslagen öronmärks för cykelfrämjande satsningar – detta trots att cykling alltså står för mer än var tionde resa i Stockholm. Att det idag inte finns en enda person som arbetar enbart med cykelfrågor i Stockholms stad är ytterligare ett exempel på makthavarnas prioriteringar. Trots att vi idag är 100 000-tals cykelburna stockholmare ses cykeln fortfarande inte som ett ”riktigt” alternativ när det kommer till kritan. Någon annan tolkning av rådande cykelpolitik går inte att göra.
Så vad kan göras åt saken? Är det visioner och konkreta åtgärdsförslag som saknas? Nej, Stockholm stad har flera gånger, senast 2006, antagit cykelplaner som föreslår enkla och handfasta förbättringar för cyklingen i Stockholm. Just nu håller en ny på att tas fram. Genom att följa dessa och öka framkomligheten för cykel i staden ger man fler stockholmare incitament till att välja cykel till förmån för bilen. Då cykeln kräver mindre plats än sin fyrhjulade vän leder dessa satsningar till ökad framkomlighet för den motoriserade yrkestrafiken som verkligen behövs i staden. Förhållandevis små cykelsatsningar gynnar alltså inte bara miljön i innerstaden, utan stimulerar även regional tillväxt.
Mot den bakgrunden är det lika obegripligt som ohållbart att i princip samtliga cykelplaner sedan 1975 samlat damm i stadshuset och inte genomförts. Stockholms medborgare förtjänar en modernare och mer mångsidig trafikpolitik. Den politiker som vågar lyssna till den tysta revolutionen har därför allt att vinna.
Christoffer Carstens, Zacharias Elinder
