Det var i fredagens DN, Stockholmsbilagan, som allt hände på en och samma dag. En insändare, och en artikel om Götgatans framtid. Vi tar insändaren först. Magnus Nilsson hade under rubriken ”Cykeltalibanernas Stockholm en utopi” fått sin insändare publicerad i vilken han förkunnade att han minsann cyklat dagligen i fyra decennier och rakt inte behövde några särskilda cykelbanor: ”Enligt min mening är det fina med cykeln att den kan samsas med andra trafikslag och inte kräver en helt egen infrastruktur”. Insändarkskribenten uppmanar Stockholms politiker att inte lägga ut miljarder på infrastruktur som aldrig kommer att nyttjas mer än av någon promille av befolkningen. Cykelvisionärerna kräver för mycket, menade han i sin insändare.
Man får ändå säga att det piggar upp debatten med någon som säger nej tack till mer cykelinfrastruktur rakt ut, tricket bland beslutsfattare och ansvariga myndigheter har ju snarare varit kan man tycka att krama ihjäl och sedan låta de ICKE öronmärkta pengarna försvinna så att säga spårlöst i de stora budgeterna.
Att så få som en promille skulle utnyttja utbyggd cykelinfrastruktur är förstås nys, men käre Magnus Nilsson, du har aldrig funderat över sambandet mellan undermålig infrastruktur för cykling och det faktum att tyvärr allt för få ännu cyklar? Din jämförelse mellan Köpenhamn och Stockholm haltar också – det handlar inte alls bara om att Danmark ligger på varmare breddgrader, det är också att staden Köpenhamn målmedvetet i minst lika många decennier som du cyklat dagligen har satsat just på cykling.
Klicka här för att läsa resten av inlägget.
