Men i debatten utmålas cyklingen ofta som vår tids stora trafikproblem. Insändarskribenter och trafikpoliser verkar tävla om att gnälla på trampande fartdårar.
Och häromåret närmast beklagade Aftonbladets ledarkrönikör Fredrik Virtanen att det inte går att skjuta cyklisterna. Samtidigt anses män som lägger 20 000 på en cykel, i stället för tio gånger mer på en bil, så aparta att det krävs en benämning: memil.
För mig , som främst åkertunnelbana , är det ytterstmärkligt att en grupp som tar sig fram helt utan oljud och utsläpp kunnat bli själva sinnebilden av hänsynslöshet.
Jag tror att det finns två förklaringar: cyklisterna har blivit många fler på kort tid, och trafikplaneringen, där cyklister blandas med gångtrafikanter, är undermålig.
För hur kan man annars förklara att en bilist som kör i 30 kilometer i timmen anses krypköra, medan en cyklist i samma hastighet får höra att han eller hon tränar för Tour de France?
Den folkliga förklaringen tycks dock vara cyklister är hänsynslösa fartdårar. Min erfarenhet från cykelbanorna säger mig att det inte stämmer. Men ponera att det är sant. Är det då inte märkligt att vi inte säger samma sak om bilister?
För över hälften av bilisterna och 70 procent av den tunga trafiken kör regelmässigt för fort, enligt trafikverket.
Men det är regelbrott som till skillnad från cyklisternas rödljuskörningar verkar ursäktas - trots att hastighetsöverträdelserna leder till att 150 svenskar dör i onödan varje år.
Man skulle kunna rycka på axlarna åt cykelhatet - om det inte vore för konsekvenserna.
För jag är övertygad om att de bidrar till att cyklisterna får fortsätta trampa runt i livsfarliga trafikmiljöer.
Cyklister är numera en större patientgrupp än bilister på sjukhus. Och tre av fyra olyckor är singelolyckor som beror på dåligt underhåll och fasta föremål, till exempel betongsuggor som ställs ut på cykelbanorna för att de inte ska bli smitvägar åt bilister.
Läs resten här.
